Några månader senare

Ett inlägg från bloggen: Tankar från magen

Bild: från laudes, morgonbönen. Har fått veta att det inte alls är en gonggong som står mitt på altaret. Det är Hostian.
 
Efter retreaten var jag en smula omskakad. Visst, allting hände i min egen föreställning, men det hade ju varit så övertygande och det berörde mig så djupt. Jag kände mig riktigt uppskakad. Och hur skämmigt är detta i vårt upplysta sekulära land? Möta Jesus. Hade jag tappat förstånd och förnuft?
Arbetet efter lilla mammas bortgång var inte avslutat. Mina systrar drog största lasset, men det var mycket ändå. När julen stod för dörren var jag rejält trött. En hel termin hade passerat. Jag hade inte tränat och artrosen i höften kändes mer och mer.
Något som jag inte slarvade med så som med träningen var torsdagskvällarna efter jobbet i Rögle. Dit fortsatte jag att komma varje gång. Den tysta bönen innan vespern, är lika viktig för mig som själva Vespern, ofta blir det mässa också, men det går bra utan med, tycker jag.
Älskade maken tyckte inte alls att jag var fånig med min Jesus-upplevelse. Jag var inne på att börja gå oftare till mässan om söndagarna och han ville gärna följa med. Jag vet inte om det har samma betydelse för honom, som för mig, eller om han bara är snäll. Men sedan dess går vi allt oftare dit om Söndagarna.
Hur mycket betyder det för mig att inte kunna ta emot kommunionen?
Först, när Jesus-upplevelsen var färsk, kändes det ganska viktigt. Jag ville gå färdigt kursen för icke-katoliker och sedan konvertera. I avsikt att göra detta skrev jag till kyrkoherden i Lund.
Frågan är ju inte enkel. Den katolska kyrkan har problem med frånskilda och omgifta. Med sådana som mig, med andra ord. Kursen var och är mycket bra, men mera personliga tankegångar behövde och behöver jag stöta och blöta med en präst.
Först efter jul har jag fått kontakt med en präst att samtala med.
Nu, när jag har lite distans till Jesus-upplevelsen, börjar jag tv ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Tankar från magen.