Sista dagen på retreaten i Rögle

Ett inlägg från bloggen: Tankar från magen

Bild: Från det tysta bordet där jag brukade äta såg man statyn av Dominicus, grundaren av orden Dominikanerna.
 
Sista dagen:
Det är nu mer än tre månader sedan jag avslutade retreaten. Den sista dagen skrev jag aldrig om och jag ska nu försöka minnas den.
Samtalet med Syster Celine visade sig vara viktigt.
Jag berättade för henne om min väg, om mina tvivel, om min skuld för att ha upplevt lilla mamma som en sådan börda.
Hon var uppmärksam, hon svarade på franskt maner med livliga gester och det typiska lyftandet av axlarna. Hon var, liksom Syster Katarina, öppen och generös med sig själv. Delade med sig av egna tvivel och egen tro.
Jag berättade om mina försök att be som Ignatius lärde, med fantasins hjälp föreställa sig någon av de heliga inför sig, och min vision av Maria som en rent fysiskt stor vuxen moder i förhållande till mig själv.
Något annat som jag pratade om var en upplevelse som jag haft flera gånger. Den har ett medicinskt namn, jag tror det kallas Sömnparalys.
Det verkar vara liknande för alla som upplever det. Med öppna ögon, i vaket tillstånd, är hjärnan fortfarande i drömtillstånd och det är skrämmande. Man kunde tro att det, liksom i drömmen, kan vara goda såväl som onda drömmar, men så är det inte. Det är något som vill en ont i rummet, och man är utlämnad till detta onda.
Det är en helt verklig upplevelse, som om det händer på riktigt, inte alls som när man drömmer och vet efteråt att det bara var en dröm.
Det har hänt mig flera gånger och jag blir rädd. Jag blir rädd på riktigt. Om jag inte trodde på det så borde jag ju inte bli så rädd. Sålunda tror jag, åtminstone i det ögonblicket, på det onda som en reel verklighet.
Det som händer är att jag vaknar, rummet är mörkt, framför mig ser jag mörkret samlar sig till ett tätare mörker, detta mörker har en vilja och en ondska, det vill förtära mig, det närmar sig, och som en svartare än svart fil ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Tankar från magen.