...himmelsk fostran?

Ett inlägg från bloggen: I thought of...

Hamnar vi inte alla, lite då och då i livet, i situationer när det känns FÖR stort, FÖR tungt, FÖR ansvarsfullt, FÖR komplicerat, FÖR kravfullt, FÖR mycket motvind...? När man helt enkelt inte orkar mer och är redo att kasta in handduken. När tyngden på axlarna gör att man knäar och nästan kryper fram. När tanken på en morgondag mer tynger än känns som en gåva. När smärtan fysiskt, eller psykiskt, är mer än man härdar ut.Jo, jag tänkte väl det. Vi möter det alla, någon gång i livet. En del kanske många gånger under sin resa. Här finns ingen rättvisa.Mina tankar vandrar iväg och jag funderar...om möjligen de tuffa tider vi möter, kanske är till för att fostra oss? Få oss att mogna i vår personlighet, skala av allt det som är ytligt i våra liv?Hur skulle vi vara som människor om hela livet var en räkmacka? Som odrägliga, otacksamma och bortskämda ungar?Kanske Gud kan tillåta prövningar för vår utveckling? ( Jag tror aldrig att han sänder dem, men möjligen tillåter dem komma! )Och för att vi ska lära oss att vända oss till honom, som vill bli vår gränslösa kraftresurs när vi inte själv orkar? Som vill lyfta och bära oss, som ett litet barn som behöver tröst?Det ska nu sägas att detta inte är någon teologisk fakta, utan helt och hållet mina personliga funderingar.Men åter igen, när man står där. Sista kraften tömd. Ingen utväg finns. Tårarna rinner och man frågar sig : "vad gör jag?" Och varför måste man prövas igen? Så tungt det kan kännas att alltid behöva vara stark.Kan det inte räcka nu? Är man så "svårfostrad"?Frågorna är befogade. Men det finns inga svar. Inte mer än de jag nämnt.Jag tror livet förädlar oss.Därför önskar jag inte heller att vara yngre. De erfarenheter och den mognad jag samlat på mig under livet, är guld värd.Jag har sett den djupa ordlösa smärtan i ögonen på dem jag älskat. Önskat att jag bara kunnat få lyfta av lite utav den och dela den. ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av I thought of....