Väglöst land

Ett inlägg från bloggen: Ord i tiden

Har någon gått en fin promenadväg i skogen och sedan tagit in på en nästan lika fin stig? Då vet du nog om att de flesta stigar grenar sig, inte en gång, utan många gånger. Ibland hamnar åtminstone jag mitt i en klyka där båda stigar ser ut att leda rätt. Det har också hänt mig att stigen tunnas ut, liksom försvinner i intet och man tänker, "var gick de sen, dessa människor eller djur som trampade upp den?"Och, hamnar man i det läget så vill åtminstone jag komma framåt. Det känns alltför tråkigt att gå samma väg tillbaka. Så man börjar gå med ledning av förnuft, tro och vilja. Lite på känsla och intuition också.  Och riktningen verkar helt rätt. Så, plötsligt märker du att du kommit in i en passage med kvistar och snår och att komma runt skulle bli en väldigt stor omväg. Du försöker komma fram och sedan kommer nästa problem, den fasta fina marken blir tuvig och våt. Ändå fortsätter du ännu en sträcka i hopp om att du befinner dig i utkanten av en myr och sneddar åt rätt håll. Ibland lyckas det. Du finner fast mark och tar dig upp på någon liten kulle där du kan orientera dig en smula. Hittar kanske viloplats innan du fortsätter din färd. Men ibland är tuvorna så många och du vågar inte på egen hand fortsätta. Skulle du kliva fel eller om det skulle dölja sig okända djup under det blöta kan du fastna och inte ta dig loss. Då finns ingen annan väg än den du kom dit på.Och, har det någon gång hänt dig så som det hänt mig, att när jag slutligen kommer fram till en trafikerad väg då befinner jag mig långt ifrån där jag trodde jag skulle komma fram? Liksom yrvaken undrar man lite vilket håll man ska gå?Många som suttit i kyrkbänkar i många år väntar sig nog att jag ska peka på Bibeln och Guds Ande som vägvisare nu. Och, visst, Bibeln har räddat mig många, många gånger i livet, men det jag tänkte ta upp något lite nu är lärarna.Inget fel med lärare. Inget fel med pastorer. ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Ord i tiden.