Den kreativa tomheten

Ett inlägg från bloggen: Silentium Dei

"Tror du på Gud?", frågade jag Suzanne Brögger en gång under ett samtal på bokmässan. Jag tror att vi har blivit anmodade att inte ställa den frågan, men jag kunde inte låta bli när jag satt med denna, i mina ögon, intressanta person. Det finns i hennes texter en sorts tillvarons mystik som jag var nyfiken på att veta mer om. Hon tystnade och svarade efter ett tag: "Vad annars? Man vet ju inte vad Gud är, så man kan ju inte tro på något som man inte vad det är. Men man kan inte heller låta bli."Hon tog en ny paus och sa sedan: "Jag hörde att vid universums födelse skulle den kreativa tomheten vara understödd av fluktuerande kvantar."Jag har än idag inte riktigt förstått vad hon sa vid det tillfället, och jag är glad att vår samtalstid på scenen var slut för jag vet verkligen inte hur jag skulle föra den diskussionen vidare. Men den där kreativa tomheten och de där fluktuerande kvantarna har fastnat i mitt inre. En bild av den inbyggda osäkerheten i världen.Världen föds fram ur en kreativ tomhet. Det är tomt, men fullt av liv. Eller fyllt av potential, kanske man borde säga. Det är inte ännu liv, det är ännu inte materia, men det har potentialen att bli det. Det är en vacker bild för skapelsen, och kanske också en vacker bild av en människa. En människa som lever med en kreativ tomhet i sitt bröst. Välsignelsen och förbannelsen av den där ständiga potentialen, att jag kan bli vad som helst när som helst. Förbannelsen för att det alltid finns någon annan jag kunde vara, välsignelsen eftersom det ger mig möjligheten att bli.Varat är tätt förbundet med icke-varat i det avseendet att det som är alltid skulle kunna vara annorlunda. Och då är det inte längre. Liksom jag skulle vara någon annan och inte vara mig.Att vara och att kunna bliva. Att bejaka den kreativa tomheten och se den från dess båda håll, potentialens tveeggade svärd som ständigt hänger över oss. Att vara människa. ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Silentium Dei.