Att leva i förlåtelse

Ett inlägg från bloggen: Den nakne predikanten

Vad kan det innebära att leva i förlåtelse? Hur skulle jag se på mig själv om den grundläggande förutsättningen för mitt liv vore att jag vore förlåten? Spontant tänker jag att förlåtelse förutsätter att det finns något att förlåta mig för. Finns det något att förlåta mig för så innebär det att jag har sagt eller gjort något ont eller i alla fall mycket dumt. Men tänk om det är så att det finns en dubbel grundförutsättning för mitt liv – eller kanske till och med en tredubbel?
Den första förutsättningen för vår existens är att vi är skapade. Det betyder att någon annan har tagit initiativ till våra liv genom att skapa oss. Mina föräldrar tog det initiativet för min räkning genom att avla mig. Jag är skapad, det vill säga, jag har kommit till genom någon annans skapande handling, genom andras beslut att göra ett barn.
Att vara skapad är detsamma som att vara en arvtagare. Från mina skapare har jag ärvt egenskaper, kunskaper och kanske även egendomar. Guds egenskap är skaparförmåga, Guds kunskap är kärleken och Guds egendom är livet, det eviga livet, det sanna livet, det verkliga livet. Allt det vill Gud ge oss i arv.
Till detta att vara skapad hör också att allt Gud har skapat i grunden är gott. Det är bara det att Guds skapelse har blivit komprometterad. Våra relationer till varandra och till vår livsmiljö och till annat liv är vad man idag kallar dysfunktionella (1). Det är denna dysfunktion som kallas synd. Synden är den andra grundförutsättningen.
Synd är alltså inte detsamma som specifika handlingar utan synden är ett tillstånd vi befinner oss i som gör att vi agerar egoistiskt och skadar andra. Synden är etisk – den enskilda handlingen är inte per automatik syndig, men etiken bakom handlingen avgör om den är det. Varför, hur och med vilket resultat har en handling begåtts?
För att synden inte är ursprunglig och inte hör hemma i skapelsen har Gud förlåtit oss. Det be ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Den nakne predikanten.