Törnrosasagan

Ett inlägg från bloggen: OmGudFinns2

Det är ju så att vi kristna ibland blir anklagade för att komma med sagor. Man säger att t.ex mycket text i Bibeln är sagor.  Därför har jag tagit ett bibelord om det som utgångspunkt för det som jag ska skriva nu. Det är från ett av fiskaren och aposteln Petrus brev. Hans andra brev, det första kapitlet i den sextonde versen: Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet. Petrus kände redan  till anklagelsen om sagoberättande. Men nu vill jag säja något speciellt om just sagor. Jag tänker på de vanliga sagorna med prinsar och prinsessor, drakar, troll och goda och onda féer.  En saga är uppdiktad. Personerna är uppdiktade  och följer ofta gamla regler för hur en saga skall vara uppbyggd.  Man kan säga att en saga är ungefär som en teaterpjäs. Den är uppdiktad och handlingen har aldrig ägt rum.  Ändå är det något som gör att både sagor och teaterpjäser på något sätt gör att man själv känner igen sej. Åtminstone ska det vara så. Och i varje fall har sagor har  en speciell uppgift. De är uppdiktade med den avsikten att man ska kunna se att det finns en kärna av sanning i dem. Eller snarare: att kärnan i en saga är sanning.   Därför tänker jag nu delvis återge innehållet i  en känd  folksaga. Sagan om prinsessan Törnrosa. Det finns en särskild egenskap hos den. Den kommer jag också att visa.  Förhistorien känner vi. Det var en kung och en drottning som bodde på sitt slott och längtade efter ett litet barn. Gärna en flicka. Och småningom kom barnet - en flicka. Det skulle ordnas kalas på slottet och man bjöd in tolv goda féer för det fanns tolv guldtallrikar. En fé, den trettonde, blev inte bjuden, för det fanns ju ingen guldtallrik åt henne. Den lilla flickan fick namnet Törnrosa. De tolv goda féerna önskade henne ett långt liv, skönhet, tålamod, ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av OmGudFinns2.