Möta mörkret

Ett inlägg från bloggen: Dagens funderingar

Jag är uppvuxen, inte med asfalt på gården, men nog strax utanför. Hus mittemot och på ena sidan bredvid. Visserligen på en landsbygdsort, men ändå på ett bostadsområde. Jag var stolt över att bo på vår fina backe. För där fanns många i ungefär samma ålder och det var nära till mycket.Så klart skulle jag bo på en lika bra plats som vuxen!När vi för några år sedan tittade på en tomt ganska nära vår nuvarande, var min känsla bara "nej, det här är för långt från centrum, för mycket skog, husen inte tillräckligt tätt". Det skulle kännas som att bo ute i ingenstans, och den tanken tilltalade inte. Att jag är mörkrädd (ja, tänkt att jag efter 31 år ännu är det!) gjorde inte tanken mera tilltalande.Men det slutade ändå med att vi bosatte oss i trakten och det berodde på en orsak: att vi skulle få bygga bredvid min syster. Då skulle vi bara ha en nära granne, men en syster till granne är väl kanske jämförbart med tio halvbekanta grannar, om man tänker hur mycket man får ut av det socialt.Så nu får jag möta mörkret. Vi flyttade in i början av mars, när vi redan började våga drömma om sommaren, men nu kommer vi  att gå in i en lång mörk tid. Det jag ännu kommer ihåg från mars är hur det kvällstid kändes som att vi plötsligt fick många stora svarta tavlor på väggarna - det var våra fönster. Ett tjockt mörker trängde sig på utanför.Inga lampor finns här ute, ingen trafik (förutom en lite större väg som vi tack och lov skymtar), bara mörker när det blivit kväll. Precis det tillstånd jag egentligen vill undvika.Fast nu får jag lära mig möta det istället.Det är mycket jag redan fått börja möta: tystnaden, fästingar, ormar. Och vet ni vad! Ormar känns inte fullt så skrämmande längre, och tystnaden kommer med ett fridfullt lugn!Vintern kommer att vara en utmaning för mig, men vem vet, kanske kommer jag genom den med nya erfarenheter?Nej, det var inte tänkt att jag skulle bo s ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Dagens funderingar.