Kärlek och förakt

Ett inlägg från bloggen: 52 inlägg från vilan

Vid olika slag av brutalitet och övergrepp är det inte den fysiska skadan som offret lider som är det mest skadliga. Det är föraktet som är sammanbundet med handlingen som skadar. Insikten formas då jag under vilodagen lyssnar på Sven Reichmann.
För att ta några beskrivande exempel. När jag cyklar omkull och får ett skrapsår så gör det kanske ont. Men skadan läks och saken är därmed ur världen. Eller om jag stukar foten då jag är ute och springer i skogen – några dagars vila gör då allt bra igen.
Men föraktet som kommer med brutalitet är av annat slag. De fysiska skadorna kan läkas men de själsliga skadorna sitter djupare. Knuffarna på skolgården är inte skadande, men föraktet bakom knuffarna kan lämna livslånga ärr.
Föraktet träffar alltid mitt i prick. Vår naturliga reaktion för att värja oss mot förakt är att visa förakt tillbaka. Hur många argumentationer har inte spårat ut för att man upplevt förakt och vill ge igen? Eller så lyssnar vi på föraktet – omvandlar det, tar det till oss, och inflaterar det till ett än mer destruktivt självförakt.
Föraktet blir därmed ett snabbt redskap för att vinna.
Kärleken är till sitt väsen annorlunda. När någon visar oss kärlek frågar vi lätt varför. Vi misstänkliggör givaren. Ligger det något bakom? Finns här en dold agenda? Men kärlek är alltid en gåva. En kärlek med krav är ingen gåva och genomskådas lätt som givarens egenkärlek. Men till kärlekens väsen hör att den alltid är en gåva och att det är upp till mottagaren att ta till sig den.
Det finns därför en frihet i kärleken som inte finns i föraktet. Friheten ligger i att man kan värja sig för kärlek men inte för föraktet. ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av 52 inlägg från vilan.