Kraften i förlåtelse och försoning

Ett inlägg från bloggen: Bengt Sjöberg -

 

Min fru och jag var på väg till Dalarna för att ha en lugn helg. Det här hände för drygt 10 år sedan. När vi passerat Långban, och började närma oss Lesjöfors exploderade plötsligt det 13:e däcket inom loppet av 14 dagar. Jag fick sladd och det blev svårt att styra bilen. Jag såg hur vi åkte rätt emot en stor lastbil. Med all kraft grep jag tag i ratten och försökte styra mot diket. Med några centimeters marginal undvek vi att krossas av lastbilen, och när jag fick stopp på bilen, började hjärtat rusa. Jag fick hjärtflimmer. Vi fick hjälp av en bilfirma som försett mig med däck de senaste veckorna, och när vi satte på ett nytt däck, fortsatte vi färden mot Dala-Järna. Hjärtat lugnade ner sig, men händelsen återkom därefter så gott som varje natt. Jag vaknade med ett ryck och kallsvettades. Så grep ångesten tag i magtrakten och jag gjorde allt för att avleda det gastkramande trycket i magen och bröstet.
 


 



Senare fick jag diagnosen PTS (posttraumatiskt stressyndrom) och gick på Kris och Traumacentrum i Karlstad där man prövade olika behandlingar. Det hjälpte för stunden, men blev ingen egentlig förbättring. Mardrömmarna fortsatte och varje gång som vi passerade platsen där vi höll på att krocka fick jag ont i magen.
En dag for jag upp till Lesjöfors till stället där vi höll på att krocka med lastbilen. Jag parkerade bilen på en skogsväg och gick tillbaka till platsen där jag kört ner i diket. Varje gång vi passerat platsen hade jag känt som knytnävsslag i magen, och som en borrande syl som trängde allt djupare in i magen ju närmare vi kom platsen för olyckstillbudet. Nu satte jag mig vid dikeskanten och bad en bön. Jag sa till Gud att jag förlåter allt och alla som försökt att skada mig på olika sätt. Jag tackade för försoning, frid och välsignelse och jag förlät dem som försökt göra mig illa. Jag tackade Gud för att jag var en fri människa, som lever i goda ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Bengt Sjöberg - .