Förruttnelse

Ett inlägg från bloggen: Silentium Dei

 


Det är något med dofterna. En stark överton, som frän tjära i den annars behagliga
milda septemberluften. Äpplenas övermogna dofter, de nedfallna löven som ligger
på asfalten och släpper ifrån sig sitt liv.

Jag har alltid varit svag för den här doften, doften av förruttnelse. Den är
inte så inställsam som vårens dofter som lockar till sig allt levande. Det här
är doften av död. En doft som inte gör sig till.

På samma sätt gillar jag platser som inte gör sig till. Som Hörte, ett litet och
numera övergivet fiskesamhälle i en vik på den skånska sydkusten längs kustvägen
mellan Trelleborg och Ystad. Här samlas tång i mängder längs strandkanten och
ruttnar. Doften är stark och genomträngande. Det är inte västkustens fräscha,
salta havsdoft. Det här är något annat. Närmar man sig viken så stiger
temperaturen i luften kännbart. Det är som att närma sig en kompost.

En bit ut, på det större stenarna, breder skarvarna ut sina vingar i solen för
att torka. Olycksbådande svarta fåglar med utsträckta vingar. De står där i
motljuset som en blandning av gamarna i Djungelboken och Jesus på korset.
Dödens markörer.



Precis innan Hörte, i en slänt ner mot havet, bland den invasiva jättelokan som
växer sig manshög står en ruin av en gammal byggnad: en stengavel i två
våningar. Jag har alltid tänkt att det är en del av en större byggnad med anor
långt bak, men läser man den lilla skylten bredvid ruinen så blir det klart att
den här gaveln aldrig tillhört ett helt hus. Stenväggen uppfördes som en ruin i
1900-talets början och har aldrig varit något annat än en gavel. Byggnaden,
eller vad vi skall kalla det, tillhör en rörelse som går under benämningen ruinromantik,
och kan ses som ett fåfängt försök av en godsägare att ge lite historia till
sina ägor. Men det är egentligen helt tvärtom.

Det handlar inte så mycket om att placera ut rester av en tid som att påminnas
om tidens flykt ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Silentium Dei.