Att leva är att glömma

Ett inlägg från bloggen: Silentium Dei

Varför är vi ledsna? Ibland har den frågan ett väldigt
tydligt och konkret svar. En förlust av någon närstående, att vi slagit oss och
det gör ont, att något inte har gått så som vi önskade. Men ibland finns det
inget konkret svar. Ibland finns det bara en sorg som ligger och väntar på en.
Som en övergiven glänta man plötsligt upptäcker i sin själ. Kanske kommer den
sorgen också från en förlust? En förlust av något mer abstrakt, något diffust
som vi anar, och ett något som vi kanske till och med måste förlora för
att bli människa.

”I början var vi alla en del av samma levande varelse, och delade samma
kropp och samma upplevelse. Och saker och ting har inte förändrats så mycket
sedan dess. Nya former och nya sätt att vara har utvecklats med en rasande fart.
Men än idag är vi fortfarande samma liv. I miljontals år har detta liv förts
vidare från kropp till kropp, från individ till individ, från art till art,
från rike till rike.”

Med de orden inleder den italienske filosofen Emaneule Coccia sin bok ”Metamarphoses”.
En bok som delvis handlar om att zooma ut från det individuella perspektivet där
”mitt liv är mitt liv” och blicka ut mot något större. Rikta blicken mot det
som förenar allt levande. Mot själva livet. Livet som en gång i begynnelsen
uppstod och som sedan spridit sig, förökat sig, tagit genvägar och avkrokar,
förvandlats och gått under men ändå hela tiden fortsatt. Livet är metamorfos,
menar Coccia.

Livet, det levande, förändras och byter form likt en larv som blir en puppa för
att slutligen bli en fjäril. Förvandlingen är inte lika kännbar för våra ögon,
men om man ser på det stora perspektivet så finns den där. Det som förenar mig,
en björk i Finland och en tvättbjörn i Nordamerika är att vi alla är delar av
samma liv. Vi ser olika ut, vi rör oss olika, vi upplever världen på olika
sätt, men vi delar samma liv. Vi är bara olika stadier för livet att tr ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Silentium Dei.