En människas tysta universum

Ett inlägg från bloggen: Silentium Dei

Världen brinner, men livet, den gråa vardagen, går vidare. Tiden stannar inte för en katastrof utan tickar oförtrutet på. Ändå kan det kännas meningsfullt att stanna upp en stund. I förberedelsearbetet inför helgen snubblade jag över en dikt av den nyss avlidna poeten Louise Glück. En dikt som sätter in oss människor i ett större perspektiv. Kanske samma perspektiv som även Emanuel Coccia skriver om i "Metamorphoses". Det större perspektiv som sträcker sig bortom våra enskilda och individuella liv.

 TELESKOP ur Averno (RÁMUS förlag, 2017.)
Den korta stunden efter att man flyttat blickendå man glömmer var man befinner sigeftersom man tycks ha varitnågon annanstans, i natthimlens tystnad.
Man har slutat att vara i världen.Man är på en annan plats,en plats där mänskligt liv inte betyder någonting.
Man är inte en varelse i en kropp.Man finns som stjärnorna finns,delar deras stillhet, deras ofantlighet.
Sedan är man tillbaka i världen.Om natten, på en kylig kulle,man monterar ner teleskopet.
Efteråt inser man,inte att bilden är falsk,utan att relationen är falsk.
Man inser ännu en gång hur långtvarje ting befinner sig från varje annat ting.

"Man finns", skriver Glück, "som stjärnorna finns, delar deras stillhet...". En textrad som påminner om Pär Lagerkvists "En gång skall du vara en av dem som levat för längesedan" fast utan döden som fond. Här är det mitt i livet som stillheten inträder. Stillheten i att se på våra liv ur det större perspektivet och se dess obetydlighet. Det är ingen stor tröst när katastrofen drabbar, men det är ett livsvillkor. Våra liv är obetydliga inför den ofantliga stillheten. Samtidigt som våra liv är ovärderliga för dom människor vi lever med. Det är ett paradoxalt liv på så vis. En tillvaro lika meningslös som betydelsefull.
Katastrofen, kriget, terrorn och döden river förstås hål i livsväven, men livet är kraftigare än så. Hålet läker ihop förr eller s ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Silentium Dei.