Profetiska hälsningar

Ett inlägg från bloggen: Bengt Sjöberg -

När jag växte upp i ett pastorshem med äldre bröder (Kjell och Stanley) som i unga år gick ut som evangelister och senare blev pastorer och missionärer fick jag ofta frågan om inte också jag skulle bli pastor. Jag svarade att jag ville bli lärare och tjäna Gud i församlingen på fritiden. Som tonåring deltog jag i gudstjänster och bönesamlingar, ibland även bönenätter. Då kom det profetior om att mitt liv skulle bli olyckligt om jag inte gick Guds väg och sa ja till kallelsen. Jag började känna en press. Och det skavde i mitt inre att jag inte upplevde att profetiorna stämde med vad jag kände i mitt inre var Guds väg för mig. 
 När jag blev lärare var min fru och jag engagerade i olika verksamheter i församlingen. Men mycket ofta diskuterade jag med min fru om jag verkligen levde i Guds vilja. Jag hade svårt att leva i nuet och slappna av. Jag kände mig som en svikare och när folk fortsatte att ”profetera” och jämföra mig med mina bröder funderade jag till och med på att byta efternamn. Bara för att mina bröder var "stora evangelister och missionärer" var ju inte min väg densamma. Den dåliga självkänslan och osäkerheten väckte oro och mindervärdeskomplex. Profetiorna jag mottog, av personer som säkert ville väl, bidrog till en känsla av prestationsångest och gav upphov till mycket grubblerier kring om jag var på rätt plats i livet. 
 Efter många år växte jag naturligt in i mer av engagemang i form av undervisning i kyrkor och kampanjer och när jag fick en kallelse från en församling att vara pastor gick jag in i den tjänsten. Det kändes naturligt och som en fortsättning på något jag redan var engagerad i. Det blev flera intressanta och berikande år men efter fem, sex år upplevde jag att jag rörde mig i en begränsad sfär och jag saknade skolan och alla kontakter i samhället som jag haft då jag även hade varit kommunpolitiker.
Jag fick en lärartjänst men fortsatte att hjälpa till i ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Bengt Sjöberg - .