Israels tio förlorade stammar

Ett inlägg från bloggen: Jesus kommer Snart

Herren har gett eviga löften till det judiska folket, som rör deras folk, land och huvudstad. Det är eviga löften som Herren gav till Abraham för 4000 år sedan, när han kallade honom att lämna landet Ur. Löftet till Abraham var att “göra honom till ett stort folk, välsigna honom och ge hans efterkommande Kanaans land” (1 Mos 12:1–3). Även om Israel är tillbaka i sitt land, ser vi bara delvisa uppfyllelser av Herrens löften till det judiska folket, som först får sin bokstavliga uppfyllelse under det messianska riket. I dag har Israel inte det landområde som Herren har lovat dem, och alla kringspridda judar är inte heller tillbaka i löfteslandet. Tio av de ursprungligen tolv stammarna har samtidigt blivit utspridda utanför Israel och försvunnit, och kallas därför för de “tio förlorade stammarna”. 
Specifika landområden 
När Herren gav löftet till Abraham, innefattade det flera löften, bland annat löften om ett specifikt landområde:  "Åt din avkomma ska jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden Eufrat" (1 Mos 15:18). 
Det betyder att vi genom historien bara har sett ett delvis uppfyllande av detta löfte som Herren gav till Abraham. Dessa delvisa uppfyllanden såg vi både när Josua ledde folket in i det utlovade landet, men också 1948 då Israel återigen blev en nation efter 2000 år i diasporan. Inte ens under Kung Davids och Salomos tid, då Israels rike nådde sin största geografiska utbredning, var det ändå ett fullständigt uppfyllande av Herrens löfte. De landområden som nämns i Första Moseboken 15:18 omfattar troligtvis: 
Egyptens flod – Vanligtvis tolkas detta som en mindre gränsflod nära Sinaihalvön, inte Nilen. Eufrat – Floden i dagens Irak, som markerar en östlig gräns. Det betyder att dessa gränser inkluderar delar av nuvarande: Israel, Palestina, Libanon, Syrien, Jordanien, Irak och Sinaihalvön i Egypten. Det vill säga långt mycket större landområde än d ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Jesus kommer Snart.