Vårt hopp är ett själens ankare (Hebr. 6:13-20)

Ett inlägg från bloggen: Acts20:24

Hebreerbrevet skrevs till en grupp judiska kristna som stod inför intensiv press att överge sin tro på Jesus och återvända till judendomen. Författaren strävar därför genom hela brevet efter att stärka deras beslutsamhet genom att presentera Kristi överhöghet och tillförlitligheten i Guds löften. 
Hebreerbrevet 6:13–20 är ett centralt avsnitt där författaren ger en kraftfull uppmuntran: Guds löften är säkra, hans karaktär oföränderlig, och hoppet vi har i Kristus är ett stadigt ankare för våra själar.
Efter att tidigare i kapitel 6 ha varnat om farorna med att avfalla (6:4–8), vänder sig författaren nu till att trösta och stärka de troende med vissheten om Guds trofasthet. Detta avsnitt ger djup försäkran om att vi trots prövningar helt kan lita på Guds obrytbara engagemang för sitt folk.
1. Guds löfte till Abraham (6:13–15)
"När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig. Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat." (Hebr. 6:13–15)
Författaren pekar först på Abraham som ett exempel på tålmodig tro. Guds förhållande till Abraham är centralt för den judiska identiteten, och Abraham är trons fader. Guds löfte till Abraham var att han skulle bli rikligt välsignad och bli fader till många folk (1 Mosebok 12:1–3; 15:5–6; 22:16–18).
Det är betydelsefullt att Gud svor en ed vid sig själv. I mänskliga termer avläggs eder genom att åberopa något större – som en kung eller ett heligt föremål – för att garantera sanningshalten i ett uttalande. Men eftersom det inte finns någon större än Gud, svor han vid sig själv och betonade den absoluta säkerheten i sitt löfte.
Guds löfte till Abraham gick inte i uppfyllelse omedelbart. Abraham var tvungen att vänta tålmodigt – årtionden gick mellan det ursprungliga löftet och dess delvisa uppfyllelse med ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Acts20:24.