Sjunde oktober

Ett inlägg från bloggen: Anders Lundblad

1800-tallet är nationalromantikens sekel. I Norge vaknar
drömmen om frigörelse, först från Danmark, sedan från Sverige. Samme
strömningar återfinner vi på många platser vid denna tid och efter hand som de
stora imperierna bryter samman växer antalet nationalstater i världen.

Ett folk som vid denna tid drömmer om ett eget land är
judarna, men deras dröm är inte ny. I århundraden har de varje påsk envist upprepat frasen, "Nästa år i Jerusalem." Men fördrivna från
sitt kulturella och historiska hemland har drömmen förefallit ouppnåelig.

På deras gamla tempelplats i Jerusalem står de arabiska
erövrarnas monument, the Dome of the Rock, och den kvarleva av judar som bor i
denna avkrok av det osmanska väldet lever ett undanskymt liv. Men någonting
börjar hända. Judar från främst östeuropa och Ryssland, under flykt från
blodiga pogromer, tar chansen och satsar allt på att återvända till sina fäders
land. I sitt anletes svett börjar de bygga upp ett fungerande samhälle. Och i
kölvattnet av den judiska invandringen kommer många andra invandrare och landet
börjar så småningom att vakna till liv.

I takt med utvecklingen vaknar emellertid också
stormakternas intresse för den gamla romerska provinsen Palestina (uppkallad av
Rom efter judarnas urgamla fiende, Filisteerna.) Den judiska nationella
rörelsen, sionisterna, blir fort en bricka i stormakternas kamp, och otaliga är
de löften som ges och tas tillbaka. Både judar och araber känner sig svikna. I synnerhet Storbritannien blir ökända för
sin kappvändarpolitik.

I självbestämmandets anda beslutar dock det nybildade Nationernas
Förbund att både judar och araber har rätt till självbestämmande, och för
judarnas del handlar det på sikt om att
få styra sitt eget historiska hemland. Men under en övergångsperiod ges
Storbritannien rätt att styra Palestina, som vid denna tid omfattar både dagens
Israel och dagens Jordanien, med målet om att etablera en judisk ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Anders Lundblad.