Kapitel 12 – Fångenskapen i Babylon

Ett inlägg från bloggen: Sidan 2

 ÖVERSIKT ÖVER GAMLA TESTAMENTETS HISTORIA






Fångenskapen


    Då Jerusalem föll 586 f.Kr. fördes en
stor del av befolkningen bort till Babylon. Men fångenskapen i Babylon var inte
som fångenskapen i Egypten, där folket levde som slavar. I Babylon hade judarna
rörelsefrihet och frihet att bo och arbeta efter eget val.

   Men längtan efter Kanaan, Jerusalem och
Templet var stor. Folket upplevde en stor sorg och kände sig religiöst vilsna
då man inte längre kunde offra och tillbe i Templet:
”Vid
Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion….hur kunde vi sjunga
Herrens sånger i ett främmande land?”  (Psalm 137:1+4)

 

Maktskifte i Babylon

    Fångenskapen i Babylon varade
inte så länge. Ca 50 år efter att fångenskapen hade börjat hade den babyloniske
kungen ett gästabud och då såg han en handskrift på väggen: ”Skriften
lyder: Mene mene tekel u-farsin.
Och så skall orden tydas: Mene – Gud har räknat ditt rikes dagar och
gjort slut på det. Tekel – du är vägd på en våg och befunnen
för lätt. Peres – ditt rike har delats och givits åt
meder och perser.” (Dan
5:26-28). Samma natt förr Babylon i för Perserna.

    Perserna hade en annan ockupationspolitik
än babylonierna. I stället för att använda energi på att behålla folken i
fångenskap, lät man folken bo i sina egna länder och hålla på med sin egen
religion. På det sättet var de ockuperade folken relativt tillfreds med
tillvaron och skapade inte en massa problem för ockupationsmakten. Detta
resulterade i att judarna kunde börja återvända till sitt land. Det hände i tre
olika perioder.

Den första vågen av hemvändande (539
f.Kr.)

    Kungen i Persian, Kyros, kungjorde att alla
israeliterna fick lov att vända tillbaka för att bygga upp Templet i Jerusalem
(Esra 1:1-4). Serubabel, en ättling till David och sonson till kung Jojakin,
blev ledaren för denna grupp.

     Så snart de kom tillbaka till Je ... Läs mer...

« Tillbaka till översikt av Sidan 2.